Värmlänningen Gustaf Edgren är en av Sveriges mest produktiva filmregissörer genom tiderna, och en av de minst uppmärksammade. På bilden ovan ser vi honom i mitten, tillsammans med Alf Kjellin och Mai Zetterling, under inspelningen av "Driver dagg, faller regn".
Gustaf Edgren föddes 1895 i Östra Fågelvik mellan Karlstad och Kristinehamn, gick i skola i Kristinehamn och hade flera olika jobb på orten, bl a som platsredaktör för Nya Wermlands-Tidningen. Han var samtidigt mycket engagerad i amatörteater och folkdans.
Den första kontakten med filmbranschen fick han då Erik A Petschler spelade in folklustspelet ”Värmlänningarna” i Ransäter 1921. Edgren var anlitad som ledare för Brage Folkdansgille från Kristinehamn som medverkade i filmen. Tydligen snappade han då upp ett och annat om filmskapandets grunder, för redan nästa sommar satte han igång med inspelningen av sin första film, ”Fröken på Björneborg”, där vännen Fridolf Rhudin fick sin första huvudroll.
Manuskriptet till filmen hade Edgren själv författat på lediga stunder. Det var en lättsam historia med folklig humor och lantlig idyll, där hans vänner från amatörteatern i Kristinehamn besatte de flesta rollerna. Filmens kvalitet är svår att fastställa då den inte är bevarad, men Fridolf Rhudins uttalande, "För att inte vara bättre, var filmen ovanligt bra", får väl gälla som måttstock. Hur som helst gick den med en vinst på 35 000 kronor och Edgrens nystartade filmbolag Värmlandsfilm fick en god start.
Edgrens nästa projekt blev ett etablerat folklustspel, ”Närkingarna”, som blev en av 1923 års största biosuccéer. Både publik och kritiker uppskattade filmens hjärteknipande kärlekshistoria, de vackra naturscenerierna och den handfasta humorn. 1924-25 gjorde han ytterligare ett par filmatiseringar av folkpjäser, och bara tre år efter debutfilmen var han en etablerad regissör som fick jobba med branschens stora namn.
1925 fick Edgren resurser för att spela in äventyrsromanen ”Styrman Karlssons flammor” på Rivieran. Den etablerade revykungen Ernst Rolf och den stigande stjärnan Fridolf Rhudin besatte huvudrollerna. Det stora nationella genombrottet var ett faktum för värmlänningarna.
Den svenska filmens storhetstid var redan förbi, men Edgrens framgångar gick inte att ifrågasätta. Hans stora tillgång var en utomordentlig känsla för vad folk ville ha, och under år då de flesta svenska filmer visade på minus så visade Edgrens oftast på plus.
Några av de mest framgångsrika var de filmer som han gjorde med vännen Fridolf Rhudin i huvudrollen. Sammanlagt blev det tio stycken och där märks t ex ”Kronans kavaljerer” 1930, som var en av de första svenska ljudfilmerna, och ”Simon i Backabo” 1934, som var Rhudins sista film.
1932 gjorde Edgren sin egen ”Värmlänningarna” och han använde sig givetvis av sina vänner i Kristinehamns folkdanslag för dansscenerna. Edgren var framför allt känd för sina folklustspel och sina militärfarser, men han gjorde också socialt och politiskt engagerade filmer som ”Röda dagen” (1932) och ”Karl Fredrik regerar” (1934). Om den sistnämnda lär Tage Erlander senare ha sagt: "Det var den bästa propagandafilm vi någonsin fått!". Dock nådde dessa filmer aldrig samma popularitet som Rhudinfilmerna.
1937 gjorde han åter en film med värmlandsanknytning, ”John Ericsson - segraren vid Hampton Roads”, som handlar om den värmländske uppfinnaren. Ytterligare värmlandsanknytning kan man finna i rollbesättningen där både Victor Sjöström och Alf Kjellin finns med, Kjellin för övrigt i sin debutroll. Filmen blev dock ingen större framgång.
Det skulle dock bli ändring, och då finns Alf Kjellin än en gång med. Nu som huvudrollsinnehavare i ”Driver dagg, faller regn” (1946). Den blev Edgrens sista film för SF och en stor seger för Edgren eftersom den blev en av de största publiksuccéerna någonsin i Sverige.
De filmer som följde nådde aldrig upp till samma klass. Innan Edgren avslutade sin karriär hann han göra en filmatisering av Selma Lagerlöfs ”Tösen från Stormyrtorpet” (1947), som hade filmats av Sjöström redan 1917. Filmen spelades in i Värmland men blev aldrig någon riktig succé. Edgren kunde ändå se tillbaka på en lyckosam karriär som sträckte sig över 30 år och hade resulterat i 33 långfilmer.
1954 avled denne kanske mest folknära av alla svenska filmregissörer. I sin hemstad Kristinehamn är han hågkommen med en miniutställning på Folkets hus. Mer om Gustaf Edgren kan man läsa i ”Tystnad! Tagning! En bok om Värmland i filmen”.
|
